Det senaste året har jag känt mig helt tom, som om alla känslor vore bortblåsta. Jag har svårt att känna glädje, om jag känner något så är det oftast ilska eller sorg. Visst kan jag vara glad ibland och skratta och ha kul, men jag känner inte samma glädje som jag gjorde förut och det krävs så mycket för att göra mig glad, och så lite för att göra mig ledsen. Jag håller på med en lagidrott som jag lägger ner väldigt mycket tid på. Jag har fått chansen att vara med i landslaget och det går väldigt bra för klubblaget och vi vinner mycket och så, då ska man väl ändå känna glädje? Varför gör jag inte det? Varför känner jag… ingenting? Jag vet att jag egentligen tycker att det är så jävla kul, det jag håller på med, men just nu känns det inte ens kul att vara på träningarna för att jag tappar humöret så fort det går lite dåligt. Jag kanske sätter för stor press på mig själv, men hur gör man i så fall för att minska den? Sen trivs jag inte så bra med tränarna/ vissa i laget heller för att det känns som att dom bara ignorerar en och snackar skit. Jag bor 30 mil från mina föräldrar och åker hem ungefär 5 ggr per år. Problemet är att när jag är hemma så kan jag inte slappna av eftersom det var ganska mycket bråk hemma innan jag flyttade. Min bror bråkade mycket med mina föräldrar och med min lillebror och han kunde vara ganska våldsam, så det var väldigt jobbigt att bo hemma då för att jag gick runt och var rädd hela tiden för att han skulle göra någon illa. Jag vet att han har lugnat ner sig nu, men varje gång jag kommer hem så kan jag inte låta bli att känna mig orolig… Det är som att det som har hänt sitter kvar, ibland när jag är hemma kan jag höra röster i huvudet hur dom bråkar, fast det i själva verket är helt tyst och lugnt. Jag älskar min familj och jag vet att dom älskar mig men ibland känns det nästan som att jag inte alls vill åka hem trots att jag inte har träffat dom på flera månader… För 2 år sedan hade jag en ätstörning och brukade skära mig, men jag tog mig ur det på egen hand. Jag blev väl kanske aldrig helt frisk eftersom tankarna fortfarande sitter kvar i huvudet, även fast jag inte har kräks eller skadat mig själv på mer än 1 år. Men senaste tiden har tankarna om min kropp blivit värre, jag vill sluta äta och jag vill bli smal. Det ända som håller mig ifrån att göra det är idrotten jag håller på med, men nu när jag har tappat glädjen med den så vet jag inte hur länge till jag kommer kunna stå emot mina tankar. Ibland känns det bara som att jag vill flytta hem, hoppa av skolan, sluta med idrotten och börja umgås med mina gamla vänner som dricker på vardagar, röker och inte bryr sig alls. Ibland känns det som att jag skulle vara lyckligare om jag levde så… Jag är en sån som håller det mesta inom mig och pratar inte så mycket om mig själv. Det jag har skrivit nu har jag aldrig pratat med någon om, bortsett från ätstörningen som jag pratade med kuratorn om en gång. Jag vägrar gå och prata med någon för att jag har dåliga erfarenheter av det, och jag har jättesvårt för att prata om sånt här… men vad ska jag göra och vart har mina känslor tagit vägen?

---

SVAR

Hej!

Jag hör att du verkligen känner motstånd till att prata med någon och jag är så ledsen att du har dåliga erfarenheter. Jag tror nämligen att du verkligen skulle må bra av att få prata. Bara genom ditt lång brev kan man se hur du verkligen behöver få släppa ur dig allt det här. Allt från hur det var till hur det är idag.
Allra helst nu när du börjar må dåligt med maten och tankarna igen.
Fundera över det. Jag tror att du behöver prata med någon professionell för att reda ut vart känslorna tagit vägen. Ett svar på den frågan kräver mer arbete för att kunna besvara.

Försök att våga testa igen!

Stor varm kram, Catherine