Varje människa har ju rätt att känna sig lycklig och glad, kunna känna att man lever ut livet. Känner man som du gör, "mina problem är inte tillräckligt stora" fråga dig då, vem är det du lever livet för? Är det andra eller är det för dig själv eller är det båda? Är det inte så att alla har olika sorts problem och att man aldrig kan jämföra andras problem med ens egna? Är det inte så att så fort du känner dig nere så ska det tas på allvar?
Det låter absolut som att du borde gå och prata för att hitta dig själv, för att veta vem du själv är och för att kunna känna att du uppnått en tillräckligt stor känsla av att det är bra. Vi alla tänker existentiella frågor om livet, men det är bara vi själva som kan leva livet och sätta de mål vi vill.
Du har självklart rätt att uppnå ett mående som du trivs med och är nöjd med. Detta mående är bara du själv som kan avgöra när du uppnått, men det låter ju som att du behöver jobba på din självkänsla. Vi alla är olika och vi alla har olika sätt att må bra på, vi alla ar olika nivåer på när man tycker att det är behagligt. Det största felet du just nu gör är att du jämför dig med andra. Varning varning, gör aldrig det med dessa saker! Här handlar det ju även om att respektera andra människor mående.