Nej, jag tror inte du är galen! Och inte psykotisk, dvs med bristande verklighetsförankring heller.
I så fall skulle du inte ställa dig den frågan utan vara övertygad om att folk verkligen stirrade på dig och var ute efter dig av någon anledning. Det faktum att du faktiskt kan resonera runt detta och fundera om hur det förhåller sig gör att man lungt kan säga att du har din verklighetsförankring kvar. Däremot kan det kännas "som om" folk tittar på en och kanske pratar eller skvallrar om en. Och det är en väldigt obehaglig och ångestfylld upplevelse. Och det är lätt att man blir lite osäker på hur det verkligen förhåller sig.
Du behöver prata med någon om de här känslorna! Om du inte kan prata med dina föräldrar, skolsköterskan eller en kurator kanske det finns en ungdomsmottagning eller barn- och ungdomspsykiatrisk mottagning där du bor. Vågar du inte gå till någon av dem tycker jag du skall ta kontakt med en präst eller en diakon i kyrkan (man behöver inte tro på Gud!;-)) De kan resonera med dig och hjälpa dig komma fram till vad du vill göra. Ibland känns det så mycket bättre bara av att få prata med någon om de här känslorna att man inte behöver göra så mycket mer heller!