misstänker att jag har det. fick det när jag var ca 12 läste ngn artikel som sa att det brukar försvinna vid 30-årsåldern. men jag vill inte känna hela min ungdom som en dröm. jag tycker att det är jag i spegeln, men jag har deja vu känsla och dåligare minne. ska jag prata med kuratorn? vill inte berätta för mona föräldrar 😐 gick det på midsommarafton dan' efter att jag hade varit sjuk. det har bara blivit värre sen dess, värst när jag har sovit dåligt elr har feber. så jag umdrar hur ni andra gör!
muppellimuppmupp:
misstänker att jag har det. fick det när jag var ca 12 läste ngn artikel som sa att det brukar försvinna vid 30-årsåldern. men jag vill inte känna hela min ungdom som en dröm. jag tycker att det är jag i spegeln, men jag har deja vu känsla och dåligare minne. ska jag prata med kuratorn? vill inte berätta för mona föräldrar 😐 fick* det på midsommarafton dan' efter att jag hade varit sjuk. det har bara blivit värre sen dess, värst när jag har sovit dåligt elr har feber. så jag undrar* hur ni andra gör!
Kan du beskriva mer ingående vad det är som händer när det inte känns som att det står rätt till? Det är svårt att förstå annars. Förstår att det är jobbigt!
time:
Kan du beskriva mer ingående vad det är som händer när det inte känns som att det står rätt till? Det är svårt att förstå annars. Förstår att det är jobbigt!
det är jobbigt att allt ska kännas som en dröm, en film. tänker att jag liksom inte lever, det är som i ett spel. ett spel som inte slutar.
Fick det en gång, blev jätterädd och trodde att jag skulle virra runt så i flera år. Men jag läste att det hade mycket med ångest att göra, så jag tog itu med saker och ting som bara låg och framkallade ångest och vakna tillslut upp!
vare sig det var ångesten som skapade problemet vet jag inte, men det löste sig i alla fall väldigt snabbt
Hade det rätt länge utan att reagera på det, inte känna att det var jag i spegeln, overklighetskänslor. Det blommade ut gör mig förra året, det kändes som att jag skulle bli galen och känna mig som en alien resten av livet. Pratade med vänner och kuratorer om det, kom fram till att det inte fanns mycket att göra förutom att hitta sätt att komma ur det när det slog till och i övrigt distrahera mig. Nu kan det komma om jag tänker på det eller på pin kiv, men jag kan då bättre kontrollera det och det skrämmer mig inte.
har varit depersonaliserad i 13 år nu, bli inte det.
Prata med kurator eller bup
Jag menar, jag kan välja att låta det uppsluka min tillvaro och se på framtiden med hopplöshet men det gagnar liksom inte mig i lyckoväg. Jag vet inget alternativ till att känna det då och då, så accepterar det som en del av min tillvaro och gör det bästa av det.
