De låter som mig.

välkommen tbx

minns inte va du nicka men iaf! 

Jag har svårt att lita på människor och det visar sig genom att jag inte öppnar mig, pratar ogärna om mig själv. Har många bekanta och bara ett fåtal nära vänner. 

Hur man ska "hantera" personer som har svårt att lita på andra? Det viktigaste är att ha tålamod och vara ärlig tycker jag.

okejhej:
Hur beter sig en person(tänker mest på ungdomar 16-26)  som inte litar på folk/ har svårt att ta folk/kompisar nära sig? har inte den kompisar eller bara ytliga kompisar? Eller har den väldigt många "kompisar" just eftersom att den inte tar någon/några nära sig?

Började tänka på dedär lite. Hur ska man hantera sådana personer? eller rättare sagt, hur tror ni att dom vill bli bemötta osv?

Hantera? Trevligt att jag ska bli hanterad... Men jag tycker att man alltid ska vara ärlig och hålla sitt ord men så fungerar tyvärr inte världen 😛

okejhej: som inte litar på folk/har svårt att ta folk/kompisar nära sig?

jag skulle säga att jag passar in åt något håll på den beskrivningen. mina kompisrelationer ser ut som så att jag har ett fåtal personer jag är mycket nära vän med och som jag litar på åtminstone så mycket som kan förväntas. utöver det har jag inte svårt att umgås lättsamt med folk jag känner mindre väl, men jag är inte heller intresserad av umgänget med de som är "ytliga kompisar". till det yttre uppfattar man mig som snäll, tillmötesgående, hjälpsam, smart, ibland babblig men mest blyg. de som känner mig väl tycker att jag är egensinnig, nyckfull och krävande men också insiktsfull och empatisk. jag föredrar att bli 'hanterad' på så sätt att även personer som är ytliga kontakter behandlar mig som en nära vän och talar så ärligt och känslomässigt tillgängligt som de kan. ogillar att behöva märka på människor att de försöker prata om nånting som de inte ens själva är intresserade av. jag är notoriskt dålig på att kallprata och leverera artighetsfraser eftersom jag styrs för mycket av att säga det jag tror människor vill höra. jag gillar inte att tala om känslomässiga eller personliga ämnen såvida inte den andra personen också är helt förberedd på att öppna sig, eftersom jag själv inte klarar att hålla masken när det gäller någonting jag bryr mig om.

tillräckligt detaljerat?

Pendulum: Jag har svårt att lita på människor och det visar sig genom att jag inte öppnar mig, pratar ogärna om mig själv.

kan du inte uppleva det som två motsatstillstånd? ett där man inte alls vill prata om sig själv och ett där man inte kan låta bli att leda in varje samtal till sina egna erfarenheter.

durga: 
kan du inte uppleva det som två motsatstillstånd? ett där man inte alls vill prata om sig själv och ett där man inte kan låta bli att leda in varje samtal till sina egna erfarenheter.

förstår inte vad du menar, du får gärna utveckla.

Pendulum: förstår inte vad du menar, du får gärna utveckla.

bara så du inte missförstår så menar jag inte att det skulle följa naturligt att en person som inte är så tillitsfull och inte vill öppna sig upplever två sidor av myntet, utan att jag brukar uppleva det så. för det mesta befinner jag mig i tillstånd 1, där jag antingen upplever det som ångestfyllt att prata om mig själv eller att jag inte har något spännande att "visa upp" och därmed att säga. när den oviljan att vara öppen bräcks sönder (jag tycker det känns mer som ett tryggt fort, så det är väl det lämpligaste ordvalet) blir det snarare så att jag hämningslöst måste prata om mig själv, vilket är tillstånd 2. inte så att jag faktiskt går omkring och babblar om hur asbra jag är jämt, utan mer så att alla vanliga och ovanliga samtalsämnen innehåller referenser till mig eller på något sätt går att relatera till mig själv så att jag ofta svarar med beskriva att "jag upplever det si eller så" eller "en gång hände den här roliga men vagt relevanta grejen mig". det känns ofta olustigt eftersom jag dels tycker att det är oartigt och är väldigt självmedveten om att inte vara otrevlig, och dels känner mig otrygg med att säga vad som helst om mig själv utan att tänka efter först, p.g.a bristande tillit.

efter ett sådant samtal känner jag mig lite främmande inför grejer som jag sagt, och jag upplever att mitt babblande till viss del har varit 'ofrivilligt', även om jag under samtalet inte tvivlat på mitt eget omdöme. nu blev det en till väldigt detaljerad utveckling, men jag har ingen aning om hur vanligt eller ovanligt det här är hos andra med ångest/rädsla inför vissa sociala situationer. tänker mig att det finns andra psykiatriska tillstånd som hade kunnat förklara mitt beteende, men just throwing it out there för att se om någon nappar.

Jag hade svårt att lita på människor för jag mådde inget bra själv. Trodde inte på vad de sa, tänkte att de spelar med mig för skojs skull, sånt shit. 

durga: det är samma sak för mig. lite tråkig analys kanske men det går väl att betrakta som ovana och obekvämhet med att ta plats? som leder till dels dålig ömsesidighet i utbytet och dels retrospektiva självförebråelser när man återgår till grubblandet. vad jag vill säga är att man kanske inte är karaktäristiskt självupptagen i dessa lägen utan mest lite inkompetent.

man gör ett försök till avancemang men snabb reträtt, skadad

de kanske mest behöver tid och vana

durga:
bara så du inte missförstår så menar jag inte att det skulle följa naturligt att en person som inte är så tillitsfull och inte vill öppna sig upplever två sidor av myntet, utan att jag brukar uppleva det så. för det mesta befinner jag mig i tillstånd 1, där jag antingen upplever det som ångestfyllt att prata om mig själv eller att jag inte har något spännande att "visa upp" och därmed att säga. när den oviljan att vara öppen bräcks sönder (jag tycker det känns mer som ett tryggt fort, så det är väl det lämpligaste ordvalet) blir det snarare så att jag hämningslöst måste prata om mig själv, vilket är tillstånd 2. inte så att jag faktiskt går omkring och babblar om hur asbra jag är jämt, utan mer så att alla vanliga och ovanliga samtalsämnen innehåller referenser till mig eller på något sätt går att relatera till mig själv så att jag ofta svarar med beskriva att "jag upplever det si eller så" eller "en gång hände den här roliga men vagt relevanta grejen mig". det känns ofta olustigt eftersom jag dels tycker att det är oartigt och är väldigt självmedveten om att inte vara otrevlig, och dels känner mig otrygg med att säga vad som helst om mig själv utan att tänka efter först, p.g.a bristande tillit.

efter ett sådant samtal känner jag mig lite främmande inför grejer som jag sagt, och jag upplever att mitt babblande till viss del har varit 'ofrivilligt', även om jag under samtalet inte tvivlat på mitt eget omdöme. nu blev det en till väldigt detaljerad utveckling, men jag har ingen aning om hur vanligt eller ovanligt det här är hos andra med ångest/rädsla inför vissa sociala situationer. tänker mig att det finns andra psykiatriska tillstånd som hade kunnat förklara mitt beteende, men just throwing it out there för att se om någon nappar.

Vi är rätt lika. 

Gamlefarbror Pastill: lite tråkig analys kanske men det går väl att betrakta som ovana och obekvämhet med att ta plats? som leder till dels dålig ömsesidighet i utbytet och dels retrospektiva självförebråelser när man återgår till grubblandet.

ja, kanske så. tycker att det är lite drygt att ha ovanor när man haft tjuett år att vänja sig. mina påföljande grubblerier känns mer som en dissociativ ångestrelaterad grej – så länge jag har lite lite ångest så kan det upplevas som att tal och tankar glider ifrån varandra, att tanken följer efter talet och rösten ekar i huvudet när man tystnat. vid starkare ångest blir det mer extremt (ingen upplevd kontroll alls) tills ångesten helt enkelt upplöses helt, men det är samma känsla på en skala där fördröjningen mellan tanke/handling blir större.

Gamlefarbror Pastill: man gör ett försök till avancemang men snabb reträtt, skadad

det är ju den som är värst. paniken som följer när man inser att personen inte fattat ett skvatt av vad nu för innerlig topphemlig rå själserfarenhet man just råkat avslöja.

mynona: Vi är rätt lika. 

ja. fett läskigt. lägg av.

Jag litar ofta inte på vad folk säger, men det hindrar mig inte från att socialisera med dessa. Det är naturligt att människor är opålitliga, men de flesta är inte farliga.