Tycker i princip all nationalism är sjukt värdelös inklusive sk. vänsternationalism (ex. Polen, Irland, stora delar av tredje världen på sjuttiotalet).
Oberoende av politisk läggning tenderar den att bygga på idéer om etnicitet och en viss etnisk eller kulturell grupps rätt till ett visst territoriellt område vilket är fullständigt befängt eftersom fullständigt etniskt/kulturellt homogena nationalstater är väldigt sällsynt (inte ens nationalistrunkarnas favoritexempel japan är ju ett sådant fall).
Dessutom finns det i alla civiliserade samhällen (från relativt tidiga agrara till nutida) betydligt viktigare skiljelinjer än etniska sådana och betydligt viktigare fördelningsfrågor än omfördelning av mark mellan nationalstater.
I fallet Irland (där jag bott och beskådat vänstern) är jag fasligt besviken på hur föreställningar om territoriell rätt verkar betraktas som viktigare än klass.
I princip alla politiska manifestationer i Dublin under min tid där anordnades till syfte att hylla "nationella" hjältar från diverse "frihetskrig", den mesta irländska vänsterlitteraturen jag såg i vänsterbokhandlar behandlade den nationella frågan och de flesta föredrag jag såg reklam för var också av den typen. Detta i det mest nyliberala landet i hela Västeuropa, ett land med gigantiska klassklyftor, reaktionär katolsk socialpolitik, ekonomisk härdsmälta som arbetarklassen tvingats betala och fasligt mycket viktigare frågor.
Att nationalismen hamnade så högt upp på vänsterns dagordning innebar vidriga konstallationer där ledande vänsterikoner var för att förvägra kvinnan rätt över sin egen kropp (legalisera abort) och där de stora vänsterorganisationerna var katolskt konservativa i väldigt många avseenden.
I grund och botten var alltså vänsterns mål i detta exempel att göra Nordirland mer företagsvänligt och kriminalisera abort där och i någon mån tror jag det är oundvikligt att hamna i maktförhållanden med reaktionära krafter ifall man betonar nation före klass (ex. palestinavänner som stödjer hizbollah och hamas, kommunister som börjar prata om en nationell bourgeoisie etc.)
Anti-imperialism-principer kan också dra åt helvete
Ulricspath: Norges frigörelse från Sverige
bär alltid runt på en tvåkrona från 1898. "oscar ii, sveriges och norges konung", står det på den.
Jag gillar inte nationalism eftersom det med automatik skapar ett vi och dom tänkande. Ett vi och dom tänkande leder väldigt snabb till att man tänker att "vi är bättre" , "dom är sämre" och liknande.
När det gäller olika befrielserörelser. Befrielserörelser brukar väl nästan alltid handla om att en minoritet vill bryta sig loss från en majoritet (samerna från resten av "svenskarna" tex) där majoritet på olika sätt har förtryckt minoritet eller där minoriteten inte kunnat göra sin röst hörd.
Tänker inte debattera innehållet i din text så mycket
eftersom du lyckats pricka in ganska väl hur jag själv ser på saker och
ting men vill ställa två följdfrågor:1. Hur ser du då på Syrien i dagens läge?
2.
Du talade om varför man ska stödja Palestina för att inte fascister och
imperialister skulle få mer makt, men vart går den gränsen? Ska man
stödja Iran om det skulle bli en hotande situation mot dem? Iran brukar
ju vara kända för att både stå upp för Palestina men också negativt
inställda till de klassiska imperialiststaterna (USA, Frankrike m.fl).
1.
Syrien är en jävligt invecklad fråga så jag ska inte säga att jag är
helt övertygad om min åsikt. Detta inlägget tyckte jag gav en ganska
balanserad bild av det hela:
http://kildenasman.se/2013/08/28/ner-med-diktaturen-assad-2/
Men
jag tycker väl rent generellt att man skulle ha väpnat de sekulära
delarna av oppositionen tidigt. Det vapenembargo som väst haft har i
praktiken bara gällt för oppositionen då Assad-regimen hela tiden fått
vapen från Ryssland och Iran. De enda delar av oppositionen som kunnat
få vapen själva är islamister och andra högergrupperingar (via
Saudiarabien och Qatar), vilket gjort att ju desperatare situationen
blivit för folket desto större inflytande har dessa fått över upproret. I
dagsläget tror jag att det bästa man kan göra fortfarande är att väpna
sekulära oppositionsgrupper och understödja dessa militärt, men är rädd
att det är lite väl sent för det. Blir situationen för desperat ser jag
ju hellre att man går in i landet än att Assad-regimen tillåts hållas,
men tycker det borde undvikas så långt som möjligt då det skulle kunna
leda till allt från oskyldiga civila offer till tredje världskriget
beroende på hur Ryssland, Kina och Iran skulle agera i en sån situation.
Västs velighet och prioritering av stabilitet före det syriska folkets
väl har skapat den situation vi har idag. Först när upproret förlorat
stor del av sin folkliga förankring och förlorat mark till islamister
väljer man att stödja det.
2. Nej jag tycker inte man ska stödja
den iranska regimen överhuvudtaget. Det är en fascistisk regim som med
blodiga medel slagit ner på en av mellanösterns starkaste
arbetarrörelser och bildats på krossandet av en arbetarrevolution.
Däremot ska man såklart motsätta sig bombning av civila och liknande i
en invasion. Bästa även där tycker jag är att väpna och understödja de
sekulära gerillor som finns i landet snarare än att invadera. Det finns
fortfarande en stark opposition i Iran som med rätt verktyg skulle kunna
gripa makten. Jag tycker egentligen inte att det finns något land vars
regim man bör stödja ens på Kuba, Venezuela eller i andra s.k.
socialistiska länder. Ska man motsätta sig en regims fall så bör det
vara på grunden att det som kommer ersätta den är sämre för
arbetarklassen och dess kampmöjligheter i landet.
Skulle t.ex.
USA gå in i Venezuela skulle det ganska garanterat leda till
nyliberalisering och försämringar för folket där, men skulle ett
fackligt uppror eller liknande fälla regimen skulle det förmodligen leda
till förbättringar. I ett land som Iran, och kanske ännu tydligare Gaddafis Libyen, däremot skulle förmodligen även en borgerlig demokrati
allierad med USA vara bättre för arbetarklassens möjligheter att
organisera sig och bedriva kamp än den nuvarande repressiva regimen.
För mig handlar det inte främst om länder mot länder där USA och väst är "imperialistiska stater" som man alltid ska försvara andra länder mot. Snarare finns det flera olika kapital i konflikt med varandra som drar nytta av den maktsvär de befinner sig i för att expandera. USA och EU är två såna zoner, men Ryssland och Kina är två andra stormakter och regionalt i t.ex. Mellanöstern finns olika stormakter som Saudiarabien, Qatar, Israel och Iran som ofta blandar sig i konflikter i kringliggande länder och som har marknader att skydda för sitt nationella kapital. Jag tycker imperialismteorin ofta blir väldigt svartvit och fastnar i ett slags schackspel mellan olika stater där man måste välja sida för eller mot USA. Jag tror man ska fokusera på den interna klasskampen i landet och se ifall arbetarklassen där kan vinna eller förlora på konflikter mellan det nationella kapitalet och andra länders kapital och hur klassen kan utnyttja det för att främja sina intressen.
Kan hända att jag upprepar mig eller är lite rörig för orkar inte läsa igenom en gång extra. Hoppas att det är begripligt. 😛
